Rapport från Sydafrika

Under 2003 reste en grupp på tio personer från sju olika ungdomsmottagningar i Sverige på en studieresa till Sydafrika. Samma år kom en delegation från Port Elisabeth (PE) i Sydafrika till Sverige för att ta del av svenskt ungdomsarbete, framförallt om hur ungdomsmottagningarna fungerar. Detta utbyte finns beskrivit i en tidigare rapport publicerat i Nät-Mums.

Under hösten 2004 meddelade personer ur den Sydafrikanska delegationen att de önskade fortsatt samarbete med oss i Sverige. De hade tagit stort intryck av den svenska modellen av ungdomsmottagningar och såg bl.a. dess verksamhet som en möjlig väg att rikta kampen mot HIV/Aids. De menade att de nu har ambitionen att starta upp ett par ungdomsmottagningar i kåkstäderna utanför Port Elisabeth och i detta uppbyggnadsskede skulle ett fortsatt kunskapsutbyte vara till stor nytta.

Vi var två personer från Ale och Skärholmen som for till PE en vecka i mars 2005. Där mötte vi den Sydafrikanska gruppen som varit i Sverige och ledningen för hälsoadministrationen i Nelson Mandela Metropolitan Municipality NMMM (storkommunen vars huvudort är Port Elisabeth). Intresset för fortsatt samverkan var stor och formen för denna diskuterades. Vi träffade även Gustav Asplund som är lokal SIDA – samordnare, för att diskutera finansiering och framtida organisation.

Under veckan besökte vi hälsokliniker, studentmottagning, den Sydafrikanska systerorganisationen till RFSU: PPASA, Peer Educaters (frivilligarbetande ungdomsgrupper), ambulerande HIV-testnings program, politiker och en grupp traditionella healers under utbildning. Vi träffade också mycket människor i vardagssammanhang i och runt P.E. På söndagen gick vi till den katolska kyrkan i Quasa Kele som är en town ship någon mil utanför P.E. Framförallt innebar besöket intensiva diskussioner och samtal med våra kolleger och vänner i Port Elisabeth.

Vad var då våra intryck om utvecklingen allmänt i Port Elisabeth och i synnerhet vad gäller arbetet med ungdomar och HIV-AIDS? Mycket verkade trots allt gå framåt. Man har satsat enormt på husbyggnadsprojekt och infrastruktur i fattiga områden; tex. Vatten, avlopp, elektricitet. Man arbetar mycket på att bekämpa fattigdomen genom socialpolitik tex. socialbidrag. Däremot är arbetslösheten fortfarande mycket hög. De offentliga finanserna i landet är idag mycket bättre än för några år sedan och satsningarna för att bekämpa HIV-aids har ökat och kommer att fortsätta öka. Detta behövs och läget är katastrofalt med mellan 10 och 20% av befolkningen HIV-positiv. Värst drabbade är de i produktiv ålder mellan 18 och 35 år. Fler kvinnor än män är, enligt officiell statistik och olika forskningsstudier, HIV-positiva. Vad försöker man göra åt problemen då? Hur förebygga att det blir ännu värre?

Kondomer finns tillgängliga gratis lite varstans. Många frivilligorganisationer får bidrag att bedriva förebyggande upplysningsarbete. Hälsocentralerna har rustats upp. Bromsmedicineringsprogram har äntligen kommit igång, och enligt vår kollega som arbetar som hälsoplanerare på provinsnivå har antalet patienter som ingår i programmen ökat mycket efter årskiftet 04/05. Man räknade med att ökningen skulle fortsätta. Han var orolig för hur de skulle klara av uppgiften. Problemen är bl.a. brist på utbildade sjuksköterskor och läkare samt risken för resistens. Programmen kommer att ta stora summor i anspråk och konkurera med förebyggande insatser. Däremot har det blivit lättare och mindre kostsamt att medicinera pga. förändrade patentregler och utveckling av medicinerna.

Politiker och högre tjänstemän efterlyste mer samordning mellan olika frivilligprojekt. Man ville utveckla arbetet inom den offentliga sektorn. Eventuella ungdomsmottagningar bör vara offentligt drivna. De frivilliga organisationerna blev ofta för idéburna och hade svårt att hålla en opartisk ickemoraliserande linje. Den professionella hållningen att upplysa och belysa konsekvenser av ett visst handlande men att ge frihet för ungdomar att själva välja var ibland svår att upprätthålla inom frivilligorganisationer. Ungdomsmottagningar bör också ha en medicinsk standard som bäst tillgodoses om de drivs offentligt.

Man ville också utveckla samarbetet mellan olika sektorer. Vi träffade även tjänstemän från utbildnings- och kultursektorn. Dessa var intresserade och engagerade i arbetet mot HIV-aids och skulle gärna delta som samarbetspartners i utvecklandet av ungdomsmottagningar. Däremot fick vi inte tillfälle att träffa någon från socialtjänsten. Vi påtalade vikten av att få med socialtjänsten i arbetet.

Hur skall då detta kunskapsutbyte organiseras i framtiden?

FSUM har tackat nej till att vara huvudman för projektet eftersom man anser att det innebär för stort ekonomiskt och administrativt ansvar.

Nelson Mandela Metropolitan är tvillingort med Göteborgs Kommun. Den politiska ledningen i NMMM uttryckte önskemål att vårt utbyte skall länkas till detta tvillingsamarbete. Kontakter har tagits på olika nivåer i Göteborg Kommun om kunskapsutbytet kan ingå i det SIDA-finansierade tvillingsamarbetet. En arbetsgrupp har bildats bestående av Göteborgs Ungdomsmottagningar, Ale UM, Kållereds UM, Falköpings UM och Skärholmens UM. En ansökan om utbytesresor under hösten 2005 mellan Port Elisabeth och Sverige planeras att skrivas snarast. Under detta utbyte är det tänkt att en ansökan om ett längre utbytesprojekt skall utformas.

Så kanske får Port Elisabeth om några år en ungdomsmottagning efter svensk - sydafrikansk modell med bra medicinsk standard, med hög psykosocial kompetens, med frivilliga ungdomar knutna till verksamheten och där kulturinslag som dans, sång och teater är fortsatt naturliga inslag i sex- och samlevnadsupplysningen.